Om rasen tysk jaktterrier
Den första beskrivningen av terrierns egenskaper är ifrån 1800-talets England. Rävjakt till häst utövades flitigt under århundradets första hälft och terriern var en naturlig del av den jakten. Hunden beskrivs där som ”mångsidigt användbar såväl under som över jord”. Dessa hundar beskrevs som ”vanligen svarta med rödbruna ben, rödbrun nos och fläckar av samma färg över ögonen”, detta var förfäder till våra grytterriers.

Under 1800-talets senare del började ett avelsarbete för foxterrier i Tyskland. Man ville bevara hundens lilla format, päls och goda grytegenskaper. Tre män i denna avelsgrupp fick fyra stycken svartbruna terriervalpar och de blev stamhundar åt den nya rasen som kallades ”Jaktterrier”

Den tyska jaktterriern är en utpräglad jakthund. Den är en skalldrivande, grytskarp hund med stor vattenpassion. Den har stor jaktlust, är uthållig och arbetsvillig. Både i grytet som i skogen eller andvattnet och den är utmärkt vid eftersök. Rasen har ett starkt psyke, är livlig, energisk, intelligent, lättlärd, viljestark och arbetskrävande. Trots den starka viljan är den mycket mottaglig för dressyr och den är dessutom en utmärkt familjehund. Mentaliteten beskrivs i rasstandarden som "modig och hård, arbetsvillig och uthållig, vital och temperamentsfull, tillförlitlig, tillgänglig och lättförd, varken skygg eller aggressiv".

Tysk jaktterrier är en robust jakthund och detta skall synas. Hanhunden skall vara kraftig, tiken skall vara feminin men inte i betydelsen tunn eller klen. Tänderna är viktiga för denna ras och bettet skall vara korrekt. Mankhöjden skall vara 33 - 40 cm och bröstomfånget ca 10 - 12 cm större än mankhöjden. Idealvikt är 9 - 10 kg för hanhund och 7,5 - 8,5 kg för tik. Ärftliga sjukdomar är mycket sällsynta, den enda av någon betydelse är linsluxuation som drabbar endast ca 2% av hundarna.

Jaktegenskaper
I Sverige används den tyska jaktterriern framförallt som kortdrivare på klövvilt men ungefär hälften av hundarna används även för grytjakt. Användningen vid vildsvinsjakt har ökat mycket snabbt allt eftersom stammen breder ut sig.

Som kortdrivare på klövvilt, räv och hare arbetar jaktterriern med ett energiskt sök och en drevfart ungefär som en beagle. Drevtiderna varierar mellan 5 och 30 minuter, ibland längre. Rastypiskt är att hunden driver så länge den har god kontakt med drevdjuret men bryter när drevdjuret drar iväg eller vid svårare tapter. Detta gör att hunden oftast driver rådjur så länge de buktar men bryter när drevet sträcker ut. På älg och vildsvin arbetar jaktterriern både som kortdrivare och med ståndskall. 

Vid grytjakt används de flesta jaktterriers som rävsprängare och de gör jobbet med stor effektivitet. De rastypiska egenskaperna med hög skärpa och rörlighet är precis vad man önskar sig av en bra rävsprängare. 

Även vid jakt på mindre rovdjur som mink och mård har jaktterriern sin givna uppgift att finna, markera och irritera viltet.

Som eftersökshund är jaktterriern effektiv, den har ett gott luktsinne och spårar bra, det livliga temperamentet och den stora arbetsviljan gör dock att de flesta har en något högre fart på spåret än vad som är idealt. Den har en stor vilja att finna viltet och ger inte upp i första taget. Som lös eftersökshund är jaktterriern mycket effektiv, den får här användning för sin höga viltskärpa. Mindre klövvilt som rådjur och dovkalvar drar den ner med strupgrepp och större klövvilt ställer den.

Om man som förare uppmuntrar sin tyska jaktterrier och tränar den blir den en utmärkt apportör tack vare sin vattenpassion. Den arbetar bra på andjakten eller som apportör på land efter duva, kråka, fasan eller annan fågel.

Standard för TYSK JAKTTERRIER

Ursprungsland / hemland:
 

Grupp 3, sektion 1
Med arbetsprov
 

Efter första världskriget lämnade några aktiva jägare den numerärt starka Foxterrierklubben för att bygga upp en avel, som uteslutande skulle ta hänsyn till jaktlig duglighet. Det var de erfarna kynologerna Rudolf Friess, Walter Zangenberg och Carl-Erich Grünewald och de beslöt att avla fram en svart och röd hund för grytjakt. En tillfällighet kom till deras hjälp. Chefen för Hagenbecks zoo, Lutz Heck, skänkte Walter Zangenberg fyra svarta och röda terrier, som enligt uppgift skulle härstamma från renavlade foxterrierlinjer. På dessa hundar grundades aveln av den tyska jaktterriern. Vid den här tiden anslöt sig Dr. Herbert Lackner till grundarna. Gemensamt lyckades de, genom skicklig inkorsning av gammal engelsk strävhårig terrier och welsh terrier efter år av intensivt avelsarbete, att befästa exteriören hos rasen. Samtidigt lade man stor vikt vid rasens mångsidighet, att det skulle vara en hård, skalldrivande hund med vattenpassion, en hund med uttalad jaktinstinkt och hög dresserbarhet. År 1926 bildades Tysk Jaktterrierklubb. I likhet med tidigare lägger uppfödarna av tysk jaktterrier den allra största vikt vid jaktlig brukbarhet, stabilt temperament, mod och käckhet.

En liten, mestadels svart och röd, kompakt, välproportionerlig jakthund.
 

Viktiga måttförhållanden:

Förhållande bröstomfång/mankhöjd:
Bröstomfånget skall vara 10 till 12 cm större än mankhöjden.

Förhållande kroppslängd/mankhöjd:
Kroppen skall vara obetydligt längre än mankhöjden.

Förhållande bröstdjup/mankhöjd:
Bröstdjupet skall vara ca 55-60% av mankhöjden.
 

Rasen skall vara modig och hård, arbetsglad och uthållig, vital och temperamentsfull. Den skall vara pålitlig, sällskaplig och följsam, varken skygg eller aggressiv.
 

Huvudet skall ha en utsträckt form, vara något kilformat men ej spetsigt.

Skallen skall vara flat. Den skall vara bred mellan öronen, smalare mellan ögonen.

Nostryffel  

Nostryffeln skall vara proportionerlig till nospartiet och varken vara för smal eller för liten, ej kluven. Den skall vara svart. Hundar med brun päls får ha brun nostryffel.

Nospartiet skall vara något kortare än skallen mätt från nackknöl till pannavsats. Det skall vara kraftigt med välutvecklad underkäke och kraftigt markerat hakparti.

Käkarna skall vara kraftiga med ett perfekt, jämnt och fullständigt saxbett. Avsaknad av M3 (en eller båda) skall inte betraktas som fel. Tänderna skall vara stora och lodrätt placerade i käkarna.

Ögonen skall vara mörka, små, ovala, väl placerade så att de ej lätt skadas. Ögonkanterna skall vara åtliggande. Uttrycket skall vara beslutsamt.

Öron  

Öronen skall vara framåttippade och ligga lätt an mot huvudet. De skall vara högt ansatta, V-formade och inte alltför små.
 

Halsen skall vara kraftig, inte för lång, något välvd och med markerad övergång i skuldran.
 

Överlinjen skall vara plan.

Rygg  

Ländpartiet skall ha kraftig muskulatur.

Bröstkorgen skall vara djup med väl välvda revben men inte för bred. Bröstbenet skall vara långt och revbenen skall nå långt bakåt.

Underlinje  

Underlinjen skall löpa i en elegant båge bakåt. Flanken skall vara kort och stram och buklinjen lätt uppdragen.

Svans  

Svansen skall vara väl ansatt i det långa korset och vara kuperad till 2/3 längd. Svansen skall hellre bäras lätt uppåtriktad än helt rättuppstående. Den får inte bäras framåtriktad över ryggen. I länder där kuperingsförbud råder kan svansen lämnas naturligt lång. Den skall bäras vågrätt eller lätt sabelformat.

SVANSKUPERING ÄR FÖRBJUDEN I SVERIGE.
 

Extremiteter:

Framställ:

Sett framifrån skall framstället vara rakt och parallellt, betraktat från sidan skall det vara väl placerat under kroppen. Avståndet från marken till armbågen skall vara ungefär lika stort som från armbågen till manken.

Skuldran skall vara väl snedställd och tillbakalagd med kraftiga muskler. Vinklingen skall vara god mellan skulderblad och överarm.

Överarmarna skall vara så långa som möjligt med bra och torr muskulatur.

Armbågarna skall ligga an mot kroppen, varken vara inåt- eller utåtvridna. Vinklingen skall vara god mellan överarm och underarm.

Underarm  

Underarmarna skall vara torra och lodrätt ställda. Benstommen skall vara kraftig.

Handlov  

Mellanhänderna skall vara lätt vinklade, benstommen snarare kraftig än tunn.

Framtassarna, som ofta är bredare än baktassarna, skall ha väl slutna tår. De skall ha tillräckligt tjocka, fasta, motståndskraftiga trampdynor med bra pigment. I såväl stående som i rörelse skall tassarna vara parallella, varken inåt- eller utåtvridna.
 

Bakställ:

Sett bakifrån skall bakstället vara lodrätt och parallellt. Det skall ha bra vinklar såväl mellan lårben och underben som mellan underben och hasled. Benstommen skall vara kraftig.

Knäna skall vara kraftiga med god vinkling mellan lårben och underben.

Tassarna skall vara lätt ovala med väl slutna tår och tillräckligt tjocka, fasta, motståndskraftiga trampdynor med bra pigment. I såväl stående som i rörelse skall tassarna vara parallella, varken inåt- eller utåtvridna.
 

Rörelser:

Rörelserna skall vara vägvinnande med god steglängd fram och bra påskjut bak. De skall vara flytande, parallella fram och bak, inte styltiga.
 

Huden skall vara tjock och ligga stramt an mot kroppen utan veck.
 

Päls:

Strävhårig päls som skall vara åtliggande, tätt och hård eller släthårig päls som skall vara grov.

Färg  

Färgen skall vara svart, mörkbrun eller melerat svartgrå med rödgula, skarpt avgränsade, rena tecken på ögonbryn, nosparti och bröst, på benen samt runt anus. Ljus och mörk mask är lika tillåtet; små vita tecken på bröst och tår tolereras.
 

Mankhöjd  

Hanar: 33-40 cm
Tikar: 33-40 cm

Vikt  

Hanar: 9-10 kg
Tikar: 7,5-8,5 kg
 

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
 

- smal skalle
- smalt liksom spetsigt nosparti
- dåligt markerad underkäke; smala käkar
- svagt bett; varje liten oregelbundenhet i framtändernas placering
- ljus eller fläckig nostryffel
- ljusa, för stora eller framträdande ögon
- ståndöron, fladdermusöron, för små, för lågt ansatta eller för tunga öron
- dåligt vinklat framställ
- sänkt rygg eller karprygg; för kort rygg
- kort bröstben
- för smal eller för bred front
- dåligt vinklat bakställ; överbyggdhet
- mycket utåt- eller inåtvridna armbågar
- marktrång eller markvid benställning, kohasighet, hjulbenthet eller trångt bakställ såväl i stående som i rörelse
- passgång, styltiga eller trippande rörelser
- spretiga tassar, kattfötter
- svans som bärs framåt över ryggen, för lågt ansatt svans, svans som bärs hängande
- korthår, ullig pälskvalitet, öppen eller tunn päls
- hårlöshet på buken och på lårens insidor
 

- svag mentalitet, skott- eller viltskygghet
- över- eller underbett, korsbett, tångbett, kulissbett, partiellt tångbett, oregelbundet placerade tänder, avsaknad av tänder utom M3
- pigmentfel
- ektropion, entropion; olikfärgade ögonen, blå eller melerade ögon
- felfärgad päls
- mankhöjd som över- eller understiger den i standarden angivna
 

Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.
 

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.